ninerwa

Bellan och jag i UNT:)

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=76-AV_ID=960147,00.html

Kan de vara de som kommer redan? Bellan stoppar konstant in händerna i munnen, tuggar på dem, dreglar och håller på att kräkas. Hon har verkat febrig och är rätt grinig. Inte så konstigt visserligen då det måste ömma rätt rejält at få sina tänder. Stackars bebben.

Vi var på  BVC igår och kikade på lillans vikt. Något har uppenbarligen amningen gett då hon ökat 360 gram sedan hon föddes vilket tydligen var riktigt bra:)
Jag har gått tillbaka till amningsnappen igen efter att ha försökt utan, men faktum är att om jag ska kunna amma henne får det bli med napp då hon verkar ha ett så enormt sugbehov.

Hon sov inne hos mina föräldrar i natt. Jonas tyckte det var för tidigt, men vi båda behövde sova ut efter omvändningen och de bor ju vägg i vägg och kom med förslaget själva. Nu känner jag mig som en människa igen, så hela dagen har inte gått åt att gå runt och grina. Vad lite sömn kan göra!

Imorgon kommer Isabelles gammel mormor och gammel morfar. Det är lite kul faktiskt, då det på Jonas sida finns en hel extra generation. Alltså Jonas mormor och morfar är nästan lika gamla som mina föräldrar. Jonas och jag ser fram emot det mycket! BIlder kommer imorgon;) 

Lite bilder ifrån läkarbesöket och våran promenad dit tillsammans med moster kan dock erbjudas!

Vi är nu äntligen hemma igen. Det har inte mycket bloggande de senatse dagarna då den mesta tiden har gått till att lära känna henne nya familjemdlemen och smälta chocken lite över hur annurlunda allt är.  Vi stannade några dagar på BB då jag haft en hel del problem med amningen och det var verkligen en chock. Jag antog bara att det skulle fungera. Har hört så mycket om att det är den lilla mysstunden med bebisen. För mig var det tortyr. Första dagen på BB hängde hon konstant brösten, jag hade egentligen ingen aning om hur jag skulle göra. Timmarna gick och personalen lämnade oss till vårt öde. Första reaktionen vi hade var ilska och besvikelse. 400 kr per dygn för absolut ingenting.

Fram emot tre dagen efter förlossningen åkte ju Jonas och hämtade bilen så min mamma stannade kvar med mig vilket var jätteskönt. Jag ville verkligen inte sitta själv på rummet. Jag gick tillsist ut och frågade om det inte fanns något att äta efter att jag sagt till min mamma att jag var hungrig och att typ hela dagen gått. Hon blev riktigt förbannad att de inte brytt sig om att komma in och fråga, och jag var så trött att jag inte ens tänkt på att jag var hungrig. Dessutom bestod hela första natten på BB av orosmomentet att de inte visste om Jonas skulle få stanna mer än ett par timmar då det var överfyllt med mammor. 

Större delen av tiden på BB spenderades i rummet då man inet orkade så mycket och jag hade lite ont efter att jag blev sydd. Inte så farligt dock som man kan tro efter att en hel bebis kommit ut. Besök fick tas emot i trapphuset pga "Infektionsrisken" Öhhh!?? Vi tyckte då inte det var någon idee att låta folk komma och hälsa på oss på BB och se henne för första gången när folk kom och gick hela tiden. Är inte det infektionsrisk då???

Hur som helst, amningen. Det har gjort så ont att första natten satt jag till sist efter att ha haft henne vid tutten i nästan 3 timmar i sträck och bara grät. Hon vrålade och jag kände mig verkligen totalt värdelös. Ju mer jag matade, ju hungrigare blev hon. Jag kunde inte förmå mig att ta henne till bröstet igen. Jonas satt och höll om mig tills han sa att  "Nej nu får det räcka, det här går inte för dig." Så vid 4 på morgonen tog han in barnmorskan som fick ge tillägg, men hon tystande inte. Jag var helt slut och var så tacksam när Jonas tog henne och gick i väg och satt i tvrummet i två timmar. Jag sov som en stock. UNDERBART! Sen kom han in, hon tog tutten igen och somnade kort därefter på mitt bröst. Så härligt att ligga och sova vi tre.

Men tyvärr var det samma visa hela följande dag, och dagarna efter det. Jag grät, jonas fick lasta av och ta henne. Det riktigt skar mig att se att hon var så hungrig att hon nästan käkade sin egen hand. Fan fan fan att jag inte var förberedd på detta. Jag försökte förtvivlat få någon bekräftelse på att det blir bättre, men kände mig inte övertygad med svaren att "Det är klart det känns" "En del är ju känsligare, men det brukar bli bättre när mjölken rinner till " BRUKAR BLI BÄTTRE!?? Menar de att jag ska amma i minst 6 månader och gråta av smärta??! 

Som tur är har vi köpt hem tillägg nu och det känns bättre efter att vi kommit hem. Att inte en läkare måste tillfrågas varje gång hon ska matas med detta. Nu bedömmer Jonas och jag själva att har jag ammat i 2 timmar och hon fortfaramde är hysterisk då är det inte mycket att göra. Jag önskar bara att jag kunde veta om det är mjölken som inte räcker till. Hur hade ni haft det med amningen? Fick ni ge tillägg? Hur länge brukar ni amma per gång? Gör det ont även när mjölken rinner till och då menar jag skärande smärta som att bebisen håller på att tugga av bröstvårtorna.

Nej det måste jag säga om akademiska, helt nöjda var vi inte. Trots att nattpersonalen var guld som peppade och lastade av med tillskotten, och att en annan barnmorska tog hand om Isabelle ett par timmar, så vi fick sova tycker jag de glömde bort oss. Första dygnet fanns vi inte på deras karta och det dygnet är kritiskt att få backup. Vi som förstagångsföräldrar kände oss helt borttappade och ensamma. Dessutom kändes det naturligtvis som om det bara var våran bebis som höll låda hela natten

Vikt: 3290 g Längd: 53cm


Jonas med Bellen på förlossningen.


Första gången vid tutten.

För mer bilder, titta på Jonas blogg! Den kommer nog uppdateras oftare än min då det är problem med amningen.

Ahhh...äntligen sover hon för sig själv i vagnen och jag kan sätta mig vid datorn en stund. Det är så mycket känslor nu. Tänk att allt kan förändras bara över några timmar.:)  Nu vill jag skriva av mig om förlossningen då jag bad Jonas skriva inlägget från igår och vill nu beskriva det med mina ord. Vi är förövrigt kvar på BB då vi har lite problem med amningen, men jag tar det kapitlet lite senare.

Jag har tänkt rätt mycket på förlossningen under de  timmar jag legat vaken och funderat. Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så snabbt. Att hon kom utan bedövningar. Jag inser verkligen nu att man inte kan planera sn förlossning. I min värld skulle den hålla på i 30 timmar minst, jag skulle ha tid att ta bedövning, allt skulle gå lugnt till, vi skulle komma in till BB när jag var lite mer öppen, de skulle tycka att jag varit duktig osv. Jag hade ingen aning själv att jag hade målat upp min förlossning förrän allt blev helt annurlunda.

Så när värkana började vid 5 den 7 juli trodde jag att det var förvärkar som började bli mer intensiva..Som om det kanske skulle hända något de närmsta dagarna. Det körde i magen som närman är magsjuk, och det var ju fullt hanterbart, även när Jonas ringde förlossninegn vid 22 var jag fortfarande inte övertygad om att det ens börjat, men Jonas stod på sig då han tycket att det var 2 minuter mellan värkarna.
 
Jag pratade med barnmorskan på telefon, hon hjälpte mig igenom en värk och sa att jag skulle avvakta och ta ett varmt bad, låta kroppen slappna av och se till att dricka ordentligt. Krystvärkarna startade direkt och då sa det bara klick i huvudet och jag förstod vart jag var i förlossningen, speciellt när jag kände vad jag trodde var huvudet börja komma, i BADKARET. Fick lite smått panik då det tar oss drygt 40 minuter att ta oss till förlossningen. Jonas ringde ambulansen, med två helt underbara killar som var där 10 minuter senare. Jonas fick inte sitta bak med mig men jag hade för ont för att ens orka lägga energi på det, tanken som for igenom huvudet var att jag inte ville föda i en ambulans när Jonas inte satt och höll handen som vi pratat igenom. NÅGOT ville jag ha enligt planerna.

Vi fick som ett undantag en barnmorska som kom och mötte oss. (Samma som jag pratat med på telefon tidigare.) Det som jag trodde var huvudet som börjat komma mer och mer och som jag förtvivlat förklarade för ambulansföraren inte hade hår, var fostersäcken. Jag minns tydligt hur jag förtvivlat tjöt till honom att " Hon har något hååår" Han sa lugnt att så är det med vissa barn.... Nu i efterhand tycker jag det är ganska roligt. Han var nog lika nervös som jag, trotts att han skärpte till sig och sa med stensäker röst "Victoria, det ska du veta. Jag har förlöst barn förr"  Jag trodde inte en sekund på honom, men fick inte panik. Jag visste att barnmorskan var på väg och jag kände att vi körde fort. Jonas berättade efteråt att vi låg runt 170-180. Sen var jag ju sedan ett bra tag inne i krystvärkarna, så skulle hon komma fanns det ju ingen återvädo. Ambulanskillen bad mig hålla igen värkarna, men jag sa till honom att jag inte kunde.

Vi kom in på förlossningen vid 00:15 och killarna sa till mig och Jonas att de skulle skriva lite papper och komma tillbaka efter en stund. Jonas satt vid mitt huvud och viskade uppmuntan, vi höll varandra i hand och kunde t. o m mellan de värsta krystvärkarna säga att vi älskade varandra. Jag minns att ha sa att han var stolt över mig och kort därefter fick jag den ultimata näst sista krystvärken och tappade  helt bort all kontroll, och bara skrek. Min värld var svart av smärta. Det kändes som jag revs söder och jag visste att det inte fanns någon bedövniga att få. Syrgasen skulle inte hjälpa, då det bara var några krystvärkar kvar, men denna när huvudet trängde ut den sista liila biten var smärta jag inte kan beskriva. Naturligtvis gjorde värkarna ont, men det har redan börjat blekna, men smärtan från den krystvärken sitter i mig. Jag ryser vid tanken. De var inte mer än 30 sekunder jag vrålade av smärta har Jonas berättat, men det kändes länge..... I nästa krystvärk kom hela vår underbara isabelle. Tydligen är det mycket ovanligt att barn föds i hela säcken, men enligt banmorskan finns det inget mjukare sätt att komma til värden på. Ambulanskillarna kom in någar minuter senare med en liten nalle från uppsala läns ambulanskår. Hennes första egna nalle!

Jonas och jag bara grät när vi såg henne. EN liten människa. En underbar liten princessa. Våran lilla älskade Isabelle låg plötsligt på mitt bröst. Tänk att vi lyckats.   Hon är en så ängel. Jag insåg när jag höll henne att all oro för att hon inte skulle ha 10 fingrar och 10 tår, eller ha något annat fel inte var något jag brydde mig om. Jag ville att hon skulle må bra.....

Så nu är hon här, våran alldeless egna lilla ängel och jag är så stolt att även vi lyckats. Förlossninen blev på många sätt helt annurlunda än vad jag målat upp, men det viktigaste av allt som jag också oroat mig mest över var att jag var inget monster på förlossningen.   Jonas och jag var starkare än någonsin tillsammans. Det här var en förlossning han och jag klarade tillsammans och jag är så stolt över honom!

Just nu sitter vi på bb och isabelle äter glatt. Hon var snabb som en raket. Värkarna började lite lätt vid 17tiden och då var jag inte för säker på att det var värkar. Kl 22 ringde vi förlossningen och blev tillsagda att ta ett bad och vänta 2 timmar då vattnet inte gått än. Problemet var att krystvärkarna kom igång i badet och jag skrek till jonas att jag klarar inget mer. Kort sagt blev det nästan förlossning i ambulans på väg till akademiska. Som tur var hann vi in och klockan 00:41 kom hon till världen. Just nu åter hon som en liten gris som ni kanske ser. :)

Det regnar ute, verkligen som om någon häller en stor hink utanför fönstret. Jag har suttit vid datorn och försökt få till en plan för Zadar resan. Min bror fyller 40 i höst och vi har nu kommit fram till att hela familjen ska åka ner till Kroatien några dagar och käka gott och gå runt och strosa i stan som verkar hur mysig som helst .

Mina föräldrar var så gulliga att de kom in med lunch till mig...Visst jag vet ju att jag måste äta, men är så trööött. Jonas har för tillfället fått tagit över matlagningen. Gav mig på att göra en chilli con carne häromdagen dock, bara det att Jonas och jag missade i kommunikationen att han köpte världens starkaste chilli och jag tyckte att jag kör på vanligt." Visst den ser lite annurlunda ut, men den är ju fortfarande röd" tyckte jag och  öste i tre stycken finhackade och HERREGUUUD!! Mina händer och mun brann fan i två dar efteråt!
Jonas tog med sig i matlåda dagen efter(!!!) och skickade ett sms vid lunch tid att " Den skulle ät as på egen risk! *skratt*

Jag ser fram emot att få hem bilen märkligt nog, trots att det inte är jag som kommer köra den....Jag tror att det är lite för att jag vet att Jonas verkligen ser fram emot det, och det känns bra när min älskade är nöjd.

Att gå över tiden har jag under hela graviditeten varit inställd på och inte oroat mig inför, men nu är många på mig med sin oro  i stil med " är detta verkligen normalt?"  "Att sättas igång är ju inte bra" osv så tappar jag tålamodet. Jag är själv nervös och har ingen lust att höra sånt. FÖR INTE FASIKEN SITTER JAG HÄR OCH STYR DET! Skulle jag få välja slipper jag helst igångsättning. Mina tankar kring det är ju naturligvis att man får tvinga ut barnet och det tär lite på självförtroendet och tilliten till den egna kroppens kunskap att föda.

 Naturligtvis är jag nervös att hon inte ska må bra, att något ska gå fel med henne, att det måste bli kejsarsnitt. Så jag vet inte, men på ett sätt har graviditeten börjat bli jobbig nu på slutet på ett helt annat sätt känslomässigt. Visst har jag oroat mig till och från under de här månaderna, men nu för varje dag som går kommer funderingarna. Mycket av känslorna till ett barn är svåra att ta till sig före än förlossning. Hur vet man hur man ska vara som mamma?  Det känns också mer påtagligt att vi nu ska gå från att vara två till att bli tre. Hur kommer livet se ut efter detta?
 
Kommer man verkligen inte tycka bajs och kräks från det egan barnet är lika äckligt som när det kommer rån andra? Just nu har jag svårt att föreställa mig att det kommer bli en del av varje dags sysslor...att bli nerspydd.   Jonas verkar relativt lungt runt allt detta och det känns bra. Jag önskar att han kunde vara hemma med mig längre än de 10 förlossningsdagarna.   Ska man inte ha fått ordning på dessa känslor vid det här laget?
 
Är det verkligen en så magisk skillnad när man håller bernet i sina armar? Jag menar kan någon verkligen kalla mig mamma och  jag känna mig som en?  Det sättet jag vet är att leva för mig, att köra livet på det sättet jag vill. På många sät känns det som Isabelle är en liten ängel precis som Jonas kallar henne, en liten någon som jag vill ska ha det bästa liksom jag vill dela saker med min älskade Jonas, försöka kompromissa så vi båda kan må bra och vara lyckliga.

Har varit hos barnmorskan idag för sista besöket innan akademiska tar över. Altt ser bra ut med både hennes och mina värden. Hon hade inte vuxit något sedan förra veckan vad barnmorskan kunde se, men hon verkade inte tycka det var onomalt. Har en tid på akademiska nu den 13 juli för bedömning, men jag hoppas verkligen hon kommer innan dess....

Har t.o.m, testat Idas häxbrygd med färsk ingefära och vatten, men hon ligger envist kvar!;) Jag får försöka köra på som vanligt ett tag till. Håller på att städa nu och småplockar lite.

Jonas målade räckena runt ballkongen igår och jag upptäckte idag att katterna hade roat sg med att promenera fram och tillbaka på det och sedan gått runt på ballkongen, så nu är den dekorerad med massa vita tassavtryck, snyggt va?

Numera sitter förlovningsringen på mitt lillfinger och passar exakt. Hur fasiken har jag någonsin lyckats ha den på ringfingret??? 

Ingen bebis...inte ens det minsta tecken på att hon planerar på att komma ut. Jonas tror fortfarande hon kommer under morgondagen, och det vore för en gånsg skull skönt om han hade rätt!! Jag trampar runt här hemma och väntar ....det är ju sååå varmt!!

Heeeej,

Måste fasiken skryta med att jag har varit ute och cyklat med Jonas idag på min BF! Kan knappt tro att idag har det verkligen gått nio månader. I höstas kändes det ju som det var en evighet till juni. Antar att när jag nu är framme vid beräknat förlossningsdatum så inser jag att det verkligen är nära nu och det  känns rätt läskigt!

Jonas och jag tog en promenad i skogen (Aha, ännu en sportaktivitet på BF!!) och pratade en hel del om vad vi är nervösa för efter att hon är född. Ingen idee att diskutera förlossningen mer, efter våran förra diskussion har vi helt enkelt kommit fram till att vi tänker båda på det en hel del, men i och med att vi kommer ha olika roller under förlossningen är det nog naturligt att vi spelar upp det olika och då ororar oss för olika saker. I och med att jag är rätt känslig på blir det bara jobbigare för Jonas.  Kändes jätteskönt att gå hand i hand i skuggan och bara känna ett det mesta har fallit på plats och att vi både undrar över så fåniga saker som "Hur kommer vi veta varför hon skriker" "Kommer vi verkligen känna när vi ska klä på/ta av henne kläder?" osv...

Har varit ute och planterat lite mer blommor, och även Jonas har hållit på i trädgården och sett till att vi nu kommer få cocktailtomater *mycket nöjd*

Vi har haft en riktigtt skön dag med ovanligt få humörssvägningar...skönt för oss båda. Jag har dessutom blivit klar med gungstolen idag och jag blev t.o.m nöjd!! Lägger in bilder imorgon.

Förövrigt....tittade mig själv i spegel och det känns faktiskt som magen börjat hänga ner... kom igen nu liiiite ialllafall:)