ninerwa

Ahhh...äntligen sover hon för sig själv i vagnen och jag kan sätta mig vid datorn en stund. Det är så mycket känslor nu. Tänk att allt kan förändras bara över några timmar.:)  Nu vill jag skriva av mig om förlossningen då jag bad Jonas skriva inlägget från igår och vill nu beskriva det med mina ord. Vi är förövrigt kvar på BB då vi har lite problem med amningen, men jag tar det kapitlet lite senare.

Jag har tänkt rätt mycket på förlossningen under de  timmar jag legat vaken och funderat. Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så snabbt. Att hon kom utan bedövningar. Jag inser verkligen nu att man inte kan planera sn förlossning. I min värld skulle den hålla på i 30 timmar minst, jag skulle ha tid att ta bedövning, allt skulle gå lugnt till, vi skulle komma in till BB när jag var lite mer öppen, de skulle tycka att jag varit duktig osv. Jag hade ingen aning själv att jag hade målat upp min förlossning förrän allt blev helt annurlunda.

Så när värkana började vid 5 den 7 juli trodde jag att det var förvärkar som började bli mer intensiva..Som om det kanske skulle hända något de närmsta dagarna. Det körde i magen som närman är magsjuk, och det var ju fullt hanterbart, även när Jonas ringde förlossninegn vid 22 var jag fortfarande inte övertygad om att det ens börjat, men Jonas stod på sig då han tycket att det var 2 minuter mellan värkarna.
 
Jag pratade med barnmorskan på telefon, hon hjälpte mig igenom en värk och sa att jag skulle avvakta och ta ett varmt bad, låta kroppen slappna av och se till att dricka ordentligt. Krystvärkarna startade direkt och då sa det bara klick i huvudet och jag förstod vart jag var i förlossningen, speciellt när jag kände vad jag trodde var huvudet börja komma, i BADKARET. Fick lite smått panik då det tar oss drygt 40 minuter att ta oss till förlossningen. Jonas ringde ambulansen, med två helt underbara killar som var där 10 minuter senare. Jonas fick inte sitta bak med mig men jag hade för ont för att ens orka lägga energi på det, tanken som for igenom huvudet var att jag inte ville föda i en ambulans när Jonas inte satt och höll handen som vi pratat igenom. NÅGOT ville jag ha enligt planerna.

Vi fick som ett undantag en barnmorska som kom och mötte oss. (Samma som jag pratat med på telefon tidigare.) Det som jag trodde var huvudet som börjat komma mer och mer och som jag förtvivlat förklarade för ambulansföraren inte hade hår, var fostersäcken. Jag minns tydligt hur jag förtvivlat tjöt till honom att " Hon har något hååår" Han sa lugnt att så är det med vissa barn.... Nu i efterhand tycker jag det är ganska roligt. Han var nog lika nervös som jag, trotts att han skärpte till sig och sa med stensäker röst "Victoria, det ska du veta. Jag har förlöst barn förr"  Jag trodde inte en sekund på honom, men fick inte panik. Jag visste att barnmorskan var på väg och jag kände att vi körde fort. Jonas berättade efteråt att vi låg runt 170-180. Sen var jag ju sedan ett bra tag inne i krystvärkarna, så skulle hon komma fanns det ju ingen återvädo. Ambulanskillen bad mig hålla igen värkarna, men jag sa till honom att jag inte kunde.

Vi kom in på förlossningen vid 00:15 och killarna sa till mig och Jonas att de skulle skriva lite papper och komma tillbaka efter en stund. Jonas satt vid mitt huvud och viskade uppmuntan, vi höll varandra i hand och kunde t. o m mellan de värsta krystvärkarna säga att vi älskade varandra. Jag minns att ha sa att han var stolt över mig och kort därefter fick jag den ultimata näst sista krystvärken och tappade  helt bort all kontroll, och bara skrek. Min värld var svart av smärta. Det kändes som jag revs söder och jag visste att det inte fanns någon bedövniga att få. Syrgasen skulle inte hjälpa, då det bara var några krystvärkar kvar, men denna när huvudet trängde ut den sista liila biten var smärta jag inte kan beskriva. Naturligtvis gjorde värkarna ont, men det har redan börjat blekna, men smärtan från den krystvärken sitter i mig. Jag ryser vid tanken. De var inte mer än 30 sekunder jag vrålade av smärta har Jonas berättat, men det kändes länge..... I nästa krystvärk kom hela vår underbara isabelle. Tydligen är det mycket ovanligt att barn föds i hela säcken, men enligt banmorskan finns det inget mjukare sätt att komma til värden på. Ambulanskillarna kom in någar minuter senare med en liten nalle från uppsala läns ambulanskår. Hennes första egna nalle!

Jonas och jag bara grät när vi såg henne. EN liten människa. En underbar liten princessa. Våran lilla älskade Isabelle låg plötsligt på mitt bröst. Tänk att vi lyckats.   Hon är en så ängel. Jag insåg när jag höll henne att all oro för att hon inte skulle ha 10 fingrar och 10 tår, eller ha något annat fel inte var något jag brydde mig om. Jag ville att hon skulle må bra.....

Så nu är hon här, våran alldeless egna lilla ängel och jag är så stolt att även vi lyckats. Förlossninen blev på många sätt helt annurlunda än vad jag målat upp, men det viktigaste av allt som jag också oroat mig mest över var att jag var inget monster på förlossningen.   Jonas och jag var starkare än någonsin tillsammans. Det här var en förlossning han och jag klarade tillsammans och jag är så stolt över honom!