ninerwa

Måste ta och kontakta med barnmorskan och följa upp om det är något vi borde göra. Höll på att svimma och hade nog gjort det om inte Jonas hjälpte mig att lägga mig ner med fötterna högt.  Har kännt av yrseln ett tag nu, men inte så pass som idag. Det kändes som om jag bara ville somna när jag la mig ner, blev ifrån ingenstans så trött att ljuden runt omkrig försvann och allt blev tyst men jag tror inte det var mer än några sekunder då Jonas kom med vatten. Måste få rätsida på alla saker som inte fungerar med mig. Visst jag vet att de hänger ihop, att det fysiska och psykiska är på många sättär  sammankopplade, men jag tror också att det finns en annan förklarig till min yrsel och konstanta trötthet.

Idag har varit en dålig dag ända sedan jag vaknade. Känns som jag sover mer och mer men är lika trött ändå. Har inte riktgt haft aptit de senaste veckorna heller, så visst kan de ha med det att göra i kombination med det andra.

Jag blev lite piggare på eftermiddagen så att jag orkade slipa 2 meter planka(woooow)

Har äntlirgn fått tid hos psykolog och jag blev så glad att jag dansade runt med brevet i handen. ÄNTLIGEN! Det är inte bara jag som känner att något är fel! Det är andra som är av åsiken att jag inte mår så här för att jag förtjänar det! Ohhh... Jag har ett leende på läpparna när jag skriver det här. ÄNTLIGEN har jag tagit tag i det, satt ord på den svårighet jag har att känna mig som en mamma.

Rollen som mamma har kännts som en bergodalbana. Det har snart i ett år pågått en strid inom mig mellan känslorna att kvävas av ångest att jag inte leker med Bellan så mycket som jag borde, att jag lämnar bort henne för mycket, att jag inte nattade henne tillräckligt länge, att hon vänder sig bort och inte vill vara hos mig....Det låter fånigt, som banala saker som bara ska bli vardag. Och jag vet att ni tänker " Du gör tillräckligt! Du kan inte leka med henne hela tiden och det är bra att du inte nattar henne i timmar. En del kommer också att tänka " Går inte alla förstagångsmammor igenom dessa tankar att vara osäkra i sin mammaroll?"  Det intalade jag mig också men det är hög tid att inse att det har gått ett år, detta kan man inte bortförklara längre.

En röst i mitt huvud säger hela tiden till mig att hon förtjänar en bättre mamma än mig, till att ibland inte förstå att hon är min dotter. Att jag födde henne, men när jag ser på henne är hon en främling, att jag inte känner något om hon ramlar och slår sig. Jag har bortförklarat de med att det var väl inte så farligt, vad pjoltar ni för. " Detta i sin tur gjort att ångesten blir ännu värre när jag sedan knäpper ur zombietillståndet och detta ibland annat har nästan tagit knäcken på mig.

Jag pratade med kuratorn igen idag ochvi har kommit överrens om att gå en annan väg och det känns bra för mig så nu väntar jag på att bli kallad. Man kan hamna i obalans av att bli förälder, man kan hålla på att gå under av att vara gravid, kanske inte kunna bli gravid, rent av förlora sitt barn eller välja att inte behålla det. Gör det en människa som känner sorg men inte kan hanteras till psykisksjuk? Nej säger jag, men man kan hamna i psykisk obalans om man utsätts för saker man inte kan hantera. Likaså går du till en läkare om du har ont i foten efter att ha spelat en fotbollsmatch, eller fått stora eksem efter någon viss produkt. Vem dömmer dig då? Att tala om att må psykiskt dåligt hamnar i mörkret. Detta är något att skämmas över, som folk drar sig undan ifrån. Man ska ju hålla alla hemligheter inom husets fyra väggar. Varför säger jag.

Jag vet också att förändring kräver mod och styrka. Jag känner mig rädd och svag just nu för allt jag känner och inte känner, men borde känna. Ja, jag är rädd och orkeslös för att min energii går åt att hålla mig flytande. Jag har ju faktiskt en ettåring som behöver mig.

Jag skulle vilja skriva mer om besvikelsen jag känner över att vissa väljer att inte stanna i mitt liv, inte för att jag är arg, bara ledsen, men som jag skrev tidigare känslor blir en gråzon och här ska inte snackas skit, men ni ska vet att jag inte släpper in människor hursomhelst och jag tycker att jag hade förtjänat en förklaring. Jag tycker att jag förtjänar så mycket respekt att man kan se mig i ögonen och kommunicera. Detta är allt. jag är inte arg....bara jävligt ledsen.

Nu istället vill jag ge lite credit till dem som har styrkan och färtjänar uppmärksamheten. Jonas är min klippa, mitt bollplank och min partner. Han får ta all ångest, all räddsla och alla hårda ord men han är stark att stå ut med mig även när jag inte förtjänar det.

Isabelle har äntlign somnat. Hade tänkt att plugga på till guidningen imorgon, men orkar inte. Hon har skrikit som en stucken gris i nästan en och en halv timme, vilket var tiden jag tänkt att plugga.
Jag antar att det varit en bra dag. Har guidat i smedjan med en grupp på 15 personer och det gick riktigt bra. De gav beröm och gjorde tummen upp. Den delener känner jag att jag behärskar. Dessutom kändes det skönt då jag la all fokus på att le, dra de rätta skämten, ställa de rätta frågorna. All fokus låg på "Victoria i jobbet." Lugn, organiserad, glad och engagerad. Det känns på något sätt lugnande att folk inte kan se rätt igenom mig. Att jag kan dölja det kaos som pågår.

Har svårt att hitta mening i saker. Har svårt att hitta mening i något av det jag gör. De bästa är väl när jag har saker att lägga fokus på, men på kvällarna kommer tankarna och ångesten. Hur vet jag att det är ångest jag pratar om? För att jag haft känslan med mig länge. I perioder har den varit under kontroll, men i och med att den andra graviditeten och allt som hänt har något knäppt till i skallen och jag känner ilska. Den tar över allt annat många gånger. Så fort ljuden tystnat, när dagens uppgifter är slut känns det som jag kvävs. Hur kan jag beskriva det mer än att den stora tryckande känslan som jag kallar ångest tar mer och mer plats  för varje dag att det inte finns utrymme för mig att bara vara, slappna av, se mig omkring, släppa in någon. När allt blir tyst. när Isabelle somnat känns det som ensamheten blir påtaglig. Så känner jag mig med det här. Ensam.

Har bokat tid med kuratorn på sjukhuset igen. Jag vet inte vad jag tycker om henne egentligen, då hon utifrån de gånger vi träffats kännts som en "Ja, jag förstår" fast hon sitter och tänker på vilken middag hon ska laga på kvällen. Hon har ringt mig nästan dagligen i en veckas tid, men jag har inte orkat ta tag i det. Något är fel och det vet jag med bestämdhet. Att må dåligt psykiskt på det här sättet när man blil gravid kan inte vara normalt. Jag känner ingen sorg, eller inte på det sättet som jag skulle vilja, då jag vet att det här är något av det värsta jag varit med om på många sätt. Jag borde kunna få fram sorgen, men då stänger jag av.

 Jag känner ilska och ångest. Ilska att jag vill kasta de finaste tallrikarna jag har i väggen, ställa mig ute i trädgåden och skrika. Inget av detta gör jag, utan det hanteras på annat sätt.

Det är tungt. Ett fåtal  vet varför, några till ska få veta, men jag känner att slutar folk höra av sig som lovat att de ska stötta och finnas, men uppenbarligen på villkoret att det inte kräver någon ansträngning ifrån deras sida, då behöver de heller inte veta mer. Ytliga bekanta behöver inte veta de innersta hemligheterna. 
 
Det var sol idag, jag tror att det var varmt egentligen, men jag har legat nerbädddat i sängen hela eftemiddagen. Jag hörde Bellan och Jonas på ballongen när de lekte, men kände inte som det var anledning att kliva upp ur sängen. Märkligm det borde väl vara anledning nog?

Stora överraskningen idag blev två välfyllda paket ifrån Cypen. Isabells farmor hade sytt den mest underbara klänning man kan tänka sig. Jag skulle vilja lägga upp bilder när hon har den på sig men ännu är de lite stor. Var ju tvungen att testa den så fort jag såg den. Kände mig faktikst glad att bra tag efter att ja renast ut Bellans gamla ur tvättade tradera inköpta kläder och bytte ut dem mot de nya, supersöta kläderna som låg i det andra kuveret. Tack Susanne ifrån oss alla tre!

Det är faktiskt roligare med kläder till Bellan än mig själv tycker jag oftast numera och det piggar verkligen upp. Min mamma hade stuckit ner en snabbis till Ullared häromdagen och bara att se på alla ENORMA väskor hon kom hem med fick mig att skratta. JISSES!!! Shopzilla är lös;) Min garderob kunde förnyas i ett svep och jag insåg att det var minst lika kul! Så fina saker! Bellan fick också nya sommarkläder i storlek 80 men till min glädje verkar hon kunna ha en del redan nu, som badräkten med en döskalle på. Läcker! Tack mamma!

Har tappat lusten. Lusten med allt. Varför byta kläder? Varför borsta håret? Lika bra att slänga ihop skiten i en knut. Varför vara social när jag mår illa vid tanken på att ta mig för långt hemifrån i miljöer eller människor som inte helt känner mig och där jag känner mig konstig.  

Håller mig borta ifrån bloggen för att det inte ska bli en sopphink av "tycka synd om migsjälv"  för det är ju inte tanken, men nu är det ju så det ligger till, det är tungt  just nu och har varit det ett tag. Jag har inte ens haft lust att fotografera. Har inte tagit en bild med vår kamera på Bellan på veckor. Har inte filmat på månader..Hur bra förälder är man då frågar jag mig. Har dåligt samvete för det, men kan inte förmå mig.

Jag hoppas att allt blir bättre.