ninerwa

Isabelle har äntlign somnat. Hade tänkt att plugga på till guidningen imorgon, men orkar inte. Hon har skrikit som en stucken gris i nästan en och en halv timme, vilket var tiden jag tänkt att plugga.
Jag antar att det varit en bra dag. Har guidat i smedjan med en grupp på 15 personer och det gick riktigt bra. De gav beröm och gjorde tummen upp. Den delener känner jag att jag behärskar. Dessutom kändes det skönt då jag la all fokus på att le, dra de rätta skämten, ställa de rätta frågorna. All fokus låg på "Victoria i jobbet." Lugn, organiserad, glad och engagerad. Det känns på något sätt lugnande att folk inte kan se rätt igenom mig. Att jag kan dölja det kaos som pågår.

Har svårt att hitta mening i saker. Har svårt att hitta mening i något av det jag gör. De bästa är väl när jag har saker att lägga fokus på, men på kvällarna kommer tankarna och ångesten. Hur vet jag att det är ångest jag pratar om? För att jag haft känslan med mig länge. I perioder har den varit under kontroll, men i och med att den andra graviditeten och allt som hänt har något knäppt till i skallen och jag känner ilska. Den tar över allt annat många gånger. Så fort ljuden tystnat, när dagens uppgifter är slut känns det som jag kvävs. Hur kan jag beskriva det mer än att den stora tryckande känslan som jag kallar ångest tar mer och mer plats  för varje dag att det inte finns utrymme för mig att bara vara, slappna av, se mig omkring, släppa in någon. När allt blir tyst. när Isabelle somnat känns det som ensamheten blir påtaglig. Så känner jag mig med det här. Ensam.

Har bokat tid med kuratorn på sjukhuset igen. Jag vet inte vad jag tycker om henne egentligen, då hon utifrån de gånger vi träffats kännts som en "Ja, jag förstår" fast hon sitter och tänker på vilken middag hon ska laga på kvällen. Hon har ringt mig nästan dagligen i en veckas tid, men jag har inte orkat ta tag i det. Något är fel och det vet jag med bestämdhet. Att må dåligt psykiskt på det här sättet när man blil gravid kan inte vara normalt. Jag känner ingen sorg, eller inte på det sättet som jag skulle vilja, då jag vet att det här är något av det värsta jag varit med om på många sätt. Jag borde kunna få fram sorgen, men då stänger jag av.

 Jag känner ilska och ångest. Ilska att jag vill kasta de finaste tallrikarna jag har i väggen, ställa mig ute i trädgåden och skrika. Inget av detta gör jag, utan det hanteras på annat sätt.