ninerwa

Har äntlirgn fått tid hos psykolog och jag blev så glad att jag dansade runt med brevet i handen. ÄNTLIGEN! Det är inte bara jag som känner att något är fel! Det är andra som är av åsiken att jag inte mår så här för att jag förtjänar det! Ohhh... Jag har ett leende på läpparna när jag skriver det här. ÄNTLIGEN har jag tagit tag i det, satt ord på den svårighet jag har att känna mig som en mamma.

Rollen som mamma har kännts som en bergodalbana. Det har snart i ett år pågått en strid inom mig mellan känslorna att kvävas av ångest att jag inte leker med Bellan så mycket som jag borde, att jag lämnar bort henne för mycket, att jag inte nattade henne tillräckligt länge, att hon vänder sig bort och inte vill vara hos mig....Det låter fånigt, som banala saker som bara ska bli vardag. Och jag vet att ni tänker " Du gör tillräckligt! Du kan inte leka med henne hela tiden och det är bra att du inte nattar henne i timmar. En del kommer också att tänka " Går inte alla förstagångsmammor igenom dessa tankar att vara osäkra i sin mammaroll?"  Det intalade jag mig också men det är hög tid att inse att det har gått ett år, detta kan man inte bortförklara längre.

En röst i mitt huvud säger hela tiden till mig att hon förtjänar en bättre mamma än mig, till att ibland inte förstå att hon är min dotter. Att jag födde henne, men när jag ser på henne är hon en främling, att jag inte känner något om hon ramlar och slår sig. Jag har bortförklarat de med att det var väl inte så farligt, vad pjoltar ni för. " Detta i sin tur gjort att ångesten blir ännu värre när jag sedan knäpper ur zombietillståndet och detta ibland annat har nästan tagit knäcken på mig.