ninerwa

Det regnar ute, verkligen som om någon häller en stor hink utanför fönstret. Jag har suttit vid datorn och försökt få till en plan för Zadar resan. Min bror fyller 40 i höst och vi har nu kommit fram till att hela familjen ska åka ner till Kroatien några dagar och käka gott och gå runt och strosa i stan som verkar hur mysig som helst .

Mina föräldrar var så gulliga att de kom in med lunch till mig...Visst jag vet ju att jag måste äta, men är så trööött. Jonas har för tillfället fått tagit över matlagningen. Gav mig på att göra en chilli con carne häromdagen dock, bara det att Jonas och jag missade i kommunikationen att han köpte världens starkaste chilli och jag tyckte att jag kör på vanligt." Visst den ser lite annurlunda ut, men den är ju fortfarande röd" tyckte jag och  öste i tre stycken finhackade och HERREGUUUD!! Mina händer och mun brann fan i två dar efteråt!
Jonas tog med sig i matlåda dagen efter(!!!) och skickade ett sms vid lunch tid att " Den skulle ät as på egen risk! *skratt*

Jag ser fram emot att få hem bilen märkligt nog, trots att det inte är jag som kommer köra den....Jag tror att det är lite för att jag vet att Jonas verkligen ser fram emot det, och det känns bra när min älskade är nöjd.

Att gå över tiden har jag under hela graviditeten varit inställd på och inte oroat mig inför, men nu är många på mig med sin oro  i stil med " är detta verkligen normalt?"  "Att sättas igång är ju inte bra" osv så tappar jag tålamodet. Jag är själv nervös och har ingen lust att höra sånt. FÖR INTE FASIKEN SITTER JAG HÄR OCH STYR DET! Skulle jag få välja slipper jag helst igångsättning. Mina tankar kring det är ju naturligvis att man får tvinga ut barnet och det tär lite på självförtroendet och tilliten till den egna kroppens kunskap att föda.

 Naturligtvis är jag nervös att hon inte ska må bra, att något ska gå fel med henne, att det måste bli kejsarsnitt. Så jag vet inte, men på ett sätt har graviditeten börjat bli jobbig nu på slutet på ett helt annat sätt känslomässigt. Visst har jag oroat mig till och från under de här månaderna, men nu för varje dag som går kommer funderingarna. Mycket av känslorna till ett barn är svåra att ta till sig före än förlossning. Hur vet man hur man ska vara som mamma?  Det känns också mer påtagligt att vi nu ska gå från att vara två till att bli tre. Hur kommer livet se ut efter detta?
 
Kommer man verkligen inte tycka bajs och kräks från det egan barnet är lika äckligt som när det kommer rån andra? Just nu har jag svårt att föreställa mig att det kommer bli en del av varje dags sysslor...att bli nerspydd.   Jonas verkar relativt lungt runt allt detta och det känns bra. Jag önskar att han kunde vara hemma med mig längre än de 10 förlossningsdagarna.   Ska man inte ha fått ordning på dessa känslor vid det här laget?
 
Är det verkligen en så magisk skillnad när man håller bernet i sina armar? Jag menar kan någon verkligen kalla mig mamma och  jag känna mig som en?  Det sättet jag vet är att leva för mig, att köra livet på det sättet jag vill. På många sät känns det som Isabelle är en liten ängel precis som Jonas kallar henne, en liten någon som jag vill ska ha det bästa liksom jag vill dela saker med min älskade Jonas, försöka kompromissa så vi båda kan må bra och vara lyckliga.