ninerwa

Så nu är det morgon, men jag är fortfarande lite trött. Visst, Bellan har sovit ovanligt bra i natt och bara vaknat två gånger, vilket är bättre än de 7-8 gånger hon brukar vakna på en natt. Dessutom får man ju skylla sig själv, då man på toppen av det går och lägger sig några timmar senare än hon. Jag känner dock att dessa timmar är viktiga för mig. Jag behöver tid att bara vara jag. Att kunna tänka på mig när hon sover, och då tids nog för natten. Det märks på henne att något förändrats eller kommit ur balans. Jonas har läst om sömnvanor hos bebisar och sa att de vi x antal månader kommer att inse att de är sin egen individ och då ofta går två steg tillbaka med sömnen. Undrar om det är vad som händer nu?

Sen är det ju det att hon använder mig som napp och jag tänker varje natt att "snart borde jag låta henne hållas" men i veckorna är jag rädd att hon ska väcka Jonas, för skrik kommer det bli, på helgerna är jag så trött att jag bara gör det på rutin och ibland tar även Jonas henne. Ska bli skönt när han är pappaledig, då kan vi hjälpas åt att skaffa lite nya rutiner då vi kommer vara hemma tillsammans som det ser ut nu.

Jag älskar henne verkligen och det är ett band jag inte kan jämföra med något annat och hade det inte varit för att hon har så ojämna sömnrutiner hade det varit perfekt.

Att bli en mamma var inget som bara kom den dagen hon föddes. Det har jag hört mång mammor beskriva för mig under graviditeten att " det bara kommer" "När du håller ditt barn så bara vet du." Men jag visste inte. jag har kännt mig förvirrad och skyldig till att den känslan inte infunnit mig som de verkade göra för de flesta andra mammorna. Ibland la jag ner henne för att jag inte orkade pjolta med henne och fick beröm föra att "vad duktig du är som inte går och bär på henne hela tiden. Jag kände mig inte duktig, bara skyldig att jag inte kände något speciellt när min dotter grät. Jag stängde bara av, vilket naturligtvis inte bara inneburit något dålig.

Isabelle har varit väldigt enkel att lägga på golvet och läggas för att sova själv och de kan jag ju vara tacksam för nu. Med det menar jag inte att jag inte älskade henne när hon kom. Jag älskade henne redan när hon låg i magen, men jag kände inte att jag visste vad som var bäst för henne, att jag var den som skulle sätta regler, runtiner och vara hennes trygga punkt. Tyvärr har jag kommit till den punkt som anda mammor pratar om där "det skär i hjärtat" när bebisen gråter och det också kanske har att göra med att hon helt plötsligt blivit mycket jobbigare att lägga? För att jag också förändras....

Jag trivs med rollen i våran lilla familj. Vi tre hör ihop på ett alldeless speciellt sätt nu och även fast tanken på att göra familjen större inte lockar nämnvärt, så vet man aldrig. Främst beror det på samma anledning som till att det tog tid innan Bellan kom. Jag är rädd att det ska bli mer än vad jag kan hantera. Sömnbristen, omställningarna. Jag vet att Jonas vill ha en till. Han vill ju gärna ha en pojke också. Dock är det fokus på oss först innan man tänker fler barn. Jonas, jag och Bellan.

 Jag kan ju inte låta bli att tänka att det har varit guld värt att ha mina egna syskon. Min bror och jag har ju haft mer nytta av varandra när vi båda blivit vuxna. Han är ju 14 år äldre än jag så kanske av förklarliga skäl. Jag har dock alltid sett upp till min honom. Han är lugn, smart och dessutom har han en underbar humor som är alldeless speciell för honom. "Vicce, kom hit så ska jag viska något  ditt öra...!" Min syster och jag är väldigt jämngamla, och har gjort mycket tillsammans.Vi har försvarat, tröstat och slagits med varandra. Hur osams vi än var i peioder så har jag alltid kännt att vi funnits för varandra. Det var bara ett kort period för ett par år sdan då vi gled isär ett tag, men nu umgås vi mycket mer. Vi har festat, rest och bott ihop även efter att vi flyttade hemmifrån. (Haha det var tider det. C, jag och J bodde ihop. Stackars C var lillmamman om skulle försöka medla och hålla ordning på oss.) Min bästa vän är faktiskt min syster, oavsett hur olika vi än må vara. Så visst tanken på att Isabelle ska få ett syskon, ligger längst ner i tankekartongen, men åtminstonde så LIGGER det där. Jag vill inte ta ifrån henne denn trygghet och kärlek det innebär at ha syskon...men den befintliga familjen kommer först.

Jag har ju vänner som har tre barn och dessutom är unga, och de har ju fått det att fungera. En av dem är t.o.m ensmastående och det tycker jag är starkt! Jag förstår inte hur ni orkar! Jag känner mig död med bara EN och dessutom har en fin karl om gör sitt bästa för att hjälpa till. 

Så mycket som kretsar kring sömn, eller bristen på sömn och jag hoppas verkligen att det inte ska innebära sömnbrist i 18 år som någon pessimist sa till mig