På stigen av minnen...
Jonas och jag året vi träffades. Vi har ju förändrats en del sen de här bilderna. Jag började undra igår över vart dessa tog vägen, och det visade sig att Jonas tagit hand om dem liksom dikter och texter jag skickade till honom de första månaderna. Han hade t.o.m sparat mina första 100 sms i en wordfil.
De är med delade känslor jag ser på bilderna. Vad hände med det fria, lyckliga paret? På ett sätt är det bra att vi inte är de människorna längre. Jag trivdes aldrig med mig själv då. Kände hela tiden att jag ruttande om jag stannade på samma ställe för länge, och letade hela tiden nya mål, när jag var rädd att misslyckas med det jag trodde att jag ville sträva efter. Ett ständigt stressmoment, som i olika former sårade både mig själv och människor runt mig.
Nervös och inte minst osäker på vad jag var värd för mig själv och andra. Jag var en toppelev och gick ut med nästan 19 i snitt, men jag var mycket ensam under skoltiden. Kanske inte för att folk inte ville umgås med mig, snarare att jag inte vågade släppa in dem för jag inte förstod varför de ville umgås med mig. Vissa ville gärna vara i samma grupp som jag på lektionerna och det genomskådade jag tidigt att det var för att jag skulle fixa deras betyg, men de fanns andra också.... Caroline, din smarta, snygga Sigtuna brat! Du har tagit dig långt nu, och jag är så glad för din skull. Juridik passar dig utmärkt. Du var liksom jag ambitiös i skolan och du visste tidigt vad du ville göra. Jag tänker på dig tjejen!
Min svenskalärare, både i gymnasiet och högstadiet motiverade mig mycket att få tankarna på pappret och jag älskade berömmet när jag lämnade in mina uppsatser. Ibland läste lärare även upp mina dikter, och då visste jag att berömmet var ärligt. För det var en av de få saker jag visste, att jag var duktig på att sätta ord på tankarna. Många trodde då att det var vad jag skulle hålla på med när jag blev "stor."
På något sätt var det lättare att se det falska än att våga lita på de som faktiskt tyckte att jag var rolig, charmig och smart. Många sa till mig, " Oh vad smal du är" Jag tyckte bara att "Varfär säger då sådär till mig, kan de inte ge mig beröm som de menar och som stämmer." Trots 50 kg kände jag mig stor som en elefant. Jag kom att tänka på det nu när jag tittar på bilerna. Jag var ju smal!! 
Gamla gamla bilder:P Jonas ser så¨liten en ut:P Elr ung rättare sagt. Jag tycker inte du har ändrats så mkt, förutom dina enorma tuttar. Sooooooo unfair:D Ja du var en pygme i skolan, kommer du ihåg "läderlappen", de byxorna som lotta klämde sig i? Å dina skrikiga tröjor? Å den limegröna klänningen som jag köpte till dig som Linnea hade när vi härmade spice girls? Hahaha
Så ärligt och avskalat. Kan jag verkligen inte tro om dig nu! Du är ju så öppen och pratglad! Jag gillar "denhär Victoria". En stark, självsäker, vacker tjej med huvudet på skaft! Du vet alltid vad du säger och är itne vimsig som mig... På något sätt var jag tvärt om i skolan. Men av precis samma anledning(ja förutom pluggandet då ;s) kortkorta kjolar, uringat(trots mycket smy booobies.) mycket smink. hägljud. För att de inte skulle se vad som fanns innuti. Jag har nog inte hittat mig själv riktigt än, Men det kommer nog.... förhoppningsvis.
