ninerwa

I see u when I see u som man säger.
Med soliga hälsningar ifrån oss här och ett varmt välkomna till nya bloggen

Hej,

Jag ser att jag har en del kvar som hänger på den här bloggen och tänkte bara säga att den har flyttat dvs inom kort kommer denna dö ut helt. Häng med till den nya som även den kommer att vara öppen. Maila mig här så får ni bloggadressen;)

Kram Vicce 

Japp sånna ska det tydligen finnas gott av, det ena jag kommer att tänka på när jag använder detta ord är exakt vad ordet syftar på ett ställe med MASSOR av smultron precis brevid huset i svartån där vi någon kväll ska ut och plocka flera strån med smultron, men det smultronställe som syftar på i detta inlägg är av helt annan karaktär, nämligen ute vid Rullsands underbara stränder där vi tältat i natt;)

Har spenderats med de bästa:)

Orginalet är ju ingen som kan mäta sig med, men jag gillar ändå Kate Voegeles cover;)

Det blev en fin dag att fira Bellans födelsedag;)
Belle och Anton vid sitt eget lilla bord:)


Min lilla ettåring

Visst blev den bra?;)

De gick åt och jag hålle rmed de smakade bra;)

Min bebis

Ceccis bebis

Man ska se att det är kalas på g

Ise, min mamma, Belle och Anton håller sig borta ifrån vattenkriget. (De blev blöta endå och en av bovarna var faktiskt Anton när han väl kom ner på backen och fick tag  ett vapen haha;)

Jag mätt och nöjd efter en toppendag!

Mer bilder kommer så snart jag fått de Cecci tog;)
Natti natti!

Vilken underbar dag! Vi har haft vattenkrig, käkat massa tårta och njutit av en toppendag ute vid svartån. Bilder kommer ikväll. Tack allihopa som gjorde vårna lilla älsklings ettårsfest till något minnesvärt. Nu måste jag packa ihop lite saker för nu ska vi ut igen och grilla med mina päron, syrran och Richard

Imorgon fyller min lilla älskling ett år! På bara någon dag har hon blivit jättetuff och knatar runt långa sträckor innan hon inser att hon går själv och sätter sig ner. Hon töltar fram och ser SÅ söt ut somtidigt somhon  tjuter dadada och klappar i händerna för att vi ska applådera åt henne för hon är så duktig och går. Hon har förstått att ta steg är något bra då hon nästan alltid får beröm och applåder så det är så roligt att se att hon tydligt visar oss vad hon är ute efter. Vi kommer vara ute vid min pappas hus vid Gryttjom på lördag så barnen kan ha lite mer utrymme och så finns ju lekstugan där. Vi får se hur många vi blir. Vi hoppas Alicia kan följa med Jonas mormor och morfar och att även Ubbe, Mia och Jonas lillasyster Ebba kommer också. Nu när det bara är någon dag kvar känns det bättre med allt och jag ser fram emot att från och med imorgon kunna säga att min lilla dotter är ett år!

Sitter på jobbet, turistbyrån för att vara exakt därför har jag tillgång till dator drygt 30 minuter. Det har varit riktigt kul hitentills då vi har några teaterelever de kommande två veckorna som följer med mig runt på turerna och hoppar in med små pjäser vid olika tillfällen under guidningen. Det kändes som gästerna verkligen uppskattade detta och själv tyckte jag verkligen de gjorde ett bra jobb!

Själv föredrar jag att guida vuxna pga att jag inte är bra på att guida barn på ett sätt som blir intressant för dem. Jag analyserar för mycket om "kommer de förstå om jag säger det så här" Osv så det blir oftast stelt då jag inte vet vilken nivå jag ska lägga mig på då mycket i guidningen handlar onm tekniken.

Jag har varit med några av de andra guiderna när de har barngrupper och de får det att flyta så naturligt, vet vilka skämt som passar, vilka små hjälpmedel de ska plocka fram för att fånga barnens intresse. Men på ett sätt är barn mer skrämmande då det är så brutalt ärliga och i och med att jag själv vet att mina guidningar för barngruppar inte är toppen utan att jag behöver känna mig helt bekväm med vuxna först blir jag alltid mer nervös att se ett barn i gruppen än 15 vuxna Haha...fånigt jag vet:)

På väg till jobbet och sedan blir det lite tjejsnack med Lina i Uppsala;)

Har precis läst ut biografin om Jennys liv som ingift i Guccifamiljen och den ger ju helt klart en ganska spännade bild av vart det kända märket verkligen har byggts upp av.

 Till en början kände jag att boken var opersonlig. Det kändes inte som orden hon målade med gav mig en känsla av äkthet och hon lyckades inte måla upp sin egen person så att jag ömmade för henne. Lever man ett extravagnat liv med en hyra på 6000 dollar i månaden när man är "Urfattig" då får man faktiskt skylla sig lite själv. Allt handlar ju om val och det stör mig lite att en person kan sitta och skriva en hel bok om hur stark hon varit, visst absolut DET kan jag hålla med henne om i det avseendet att hon tog sig ur ett äktenskap med en manupulativ, dominant och inte minst sinnesrubbad man, men min syn på pengar gick helt enkelt inte ihop med hennes trots att hon i sin egen beskrivning var "urfattig." Om man är urfattig. lånar man pengar före man säljer av sig en del av sina designerkläder, månad efter månad?

Om man absolut värderar sitt yttre så mycket, flyttar man inte till något billigare? Nej denna kvinna har ingen aning om vad det verkligen innebär att vara "urfattig" och för mig hade boken kännts betydligt mer tilltalande om hon inte enbart återgett de dialoger där hon uppförde sig klanderfritt, där hon försöker ge bilden av att hon aldrig dragits med i " modevärldens skitsnack".

Jag tror ändå att det är mycket mer diva i denna kvinna än vad hon själv ger sken av och visst är denna bok inte enbart till  för att låta folk veta sanningen om Guccihuset utan även låta folk läsa hennes sanning om henne som person.
 
Jag tycker som sagt historien är intressant men Jenny som författare imponerade inte på mig, däremot verkar hon ha varit en driftig kvinna med mycket vilja och enorm talang som sångerska.

Var på supermysig födelsedags fest hos Lina ute Hova och hela lilla familjen åket dit för att fira. De har byggt en uteplast nere vd dammen och det är så otroligt vackert ute i Odensala. Hade det inte varit för att det var så FÖRBANNAT dyrt hade jag gärna bott där.

 Massor med trevliga människor, bacardi raz bål och alla pysslade med Bellan. Vi spelade kubb och tjejerna hjälptes åt att låta Bellan vandra ifrån famn till famn, även trots att hon aldrig träffat någon av dem tidgare så var de inga problem. Det ända kanske är att ungen är envisheten själv komprimerat i en väldigt liten kropp. Hon sov inte en gnutta på hela dagen sen klockan var 9 och när klockan började närma sig 23 kände Jonas och jag att det nog var hög tid att röra på sig inte minst för hennes skull, men det var jättemysig och bra stämning. Lina och jag bestämde att vi skulle ses i Uppsla under veckan och bara snacka. Det var ett bra tag sedan vi träffades bara hon och jag och det känns som det finns mycket att ventilera och snacka igenom. Känns bra! Lina är ju en av de få människor jag har kvar som vänner sedan vi gick i lågstadiet och att hon och killen (och av allt att dömma ifrån igår blivande mannen.) nu flyttar till Uppsala ska bli kul!

Isabelle kommer nog att gå närsomhelst! Hon har börjat ta flera steg och står själv men är fortfarande rädd. Jag känner inte att det är bråttom, lika lite som tycker att det är värt att hysteriskt potträna henne innan hon är ett år ens. Jga tog fram pottan och testade ett par gånger, men nej hon är inte redo att testa. Herregud hon får gå utan blöja nu eller med ett par trosor och kissar hon så är det ju bara att torka upp. Hon lyckades faktiskt med bedriften att klättra upp i soffan och av alla prylar så kissade hon ner hela Jonas mus. Haha den minen skulle jag ha haft en kamera till! Musen dog naturligtvis men reserver fanns att hämta så ingen nöd går på Jonas.

Jag är stolt över min lilla bebis och njuter av de dagar hon och jag leker och busar och allt känns bra, som idag. Hon och jag har suttit och lekt i hennes pool och JA även jag fick plats:) Ja utan att jämföra henen är jag stolt över hur smart hon är, jag har faktskt ingen aning om hon är tidig eller sen och jag bryr mig inte heller för att låta det få mig att må dåligt eller känna stress. Hon utvecklas och lär sig nya ord, nya sätt att ta sig fram, äter nya maträtter utan problem och är social så att det är kul att ha henne med:)

Har fått en ny tid inbokad till bvc den 8 de juli kl 14:30. Inte missa tiden denna gång! Naturligtvis blev det på Bellans födelsedag, men inga ursäkter nu!

Prylarna ifrån coolstuff har äntligen kommit så det var faktiskt värt att länka till dem;)
Iceshot glas, kylmuggar och värmehjärta är några av de sakerna jag får för att jag länkade till dem i bloggen, så ta dig två minuter och gör det du med:)

Är på jobbet nu och det märks att säsongen dragit i gång. Har haft guidningar sedan imorse och jag känner mig säkrare och säkrare. Idag fick jag t.o.m applåder haha!! Det gjorde verkligen min dag:) Väntar på att en kollega ska ringa tillbaka då jag hoppas på att kunna byta bort passet imorgon. Skulle vilja följa med  Jonas och Bellan till Östervåla och titta på en av Gefleortens gårdar. Jag tycker det är spännade att lära mig mer då de tydligen kommer berätta mer om maskinerna, produktioen och även så att man får träffa djuren vilken säkert är kul för Bellan. Mmm...skulle vara mysigt med en liten familjedag. Sen på kvällen blir det iväg till mina trakter i Odensala på födelsedagsparty hos min kära vän Lina:) *Längtar att träffa dem alla igen*

Belle och jag har haft ete riktigt mysigt idag, Vi har gått runt och tittat på saker, vi har pratat och jag har verkligen kännt mig nära henne idag. Hon har pekat och otåligt försökt visa mig vad hon ser, vad som är viktigt för henne och jag har kännt att jag haft tålamodet och det har verkligen varit bra trots ovädret då det är skönt att se att jag vissa dagar bara har alla känslor utan att tvinga mig att ha tålamod, tvinga mig att hitta intresset. Jag kände mig stolt när jag såg på henne. Jag satt och tittade på henen sansikte, hennes ögon, pussade henne tills hon skrattade högt. Känns som det är så mycket som bara går mig förbi i perioder, som om allt bara svartnar när det kommer till känslor. Hon fick mig att känna ett lugn när hon skrattade och körde upp huvedt mot min hals för att mysa.

Nu borde jag ringa barnmorskan imorgon. Det värsta när det ska undersökas och "hmmm" as men det har gått sex veckor nu och det har inte slutat och det känns av. Det verkar helt enkelt som om meningen inte är att jag ska komma till varken psykolog eller barnmorska.

Jag börjar undra om det är jag själv som är för rädd för att gå dit så att jag "tappar bort" lapparna med tiden, glömmer att ringa, har inte tid att ringa...osv. Jag vet ju att jag vill...och inte vill. På ett sätt är det skönare att undra men inte få något bekräftat, men samtidigt kan man inte gå vidare. Jag tror att jag är rädd att gå vidare, känner mig inte redo. När är man någonsin redo att ta steget och se sig själv i spegeln?

Och ja jag vet att inlägget inet har något sammanhang, men jag vill senare kunna förstå vad som hände i mitt huvud just vid detta tillfälle utan att skriva alla ord som snurrar i mitt huvud och gör mig rädd att få det svart på vitt.

Blev ingen tid hos psykologen iddag heller. Hoppas på en ny tid

Det haglar! Jag var dyngsur på två sekunder när jag sprang ut ifrån arbetsförmedlingen, där jag hade tid för en ny handlingsplan. När jag kom ut till bilen berättade Jonas att bara ett par minuter tidigare hade blixten slagit ner bara 20 meter ifrån honom och Bellan. Han hade kännt hur det stack till i nacken någon sekund innan och sedan kom en stor explosion och han så ljusskenet i backspegeln. Jag hörde smällen inne på arbetsfömedlingen. de ropade att vi skulle ta skydd under borden. När jag kom till posten var alla telefoner utslagna. Vädret är lömskt, Nuu tittar solen fram som om inget hänt. Det för mina tankar tillbaka till gymnasiet. Att någons liv tas av blixten verkar så avlägset. Visst många känner nog en ilning längst ryggraden när de hör smällen och man har lärt sig att räkna sekunder innan smällen för att bedömma hur många kilometer bort den är, men inte lika många har sett att blixten kan ta människors liv. Döden är skrämmande och vi skjuter på att tänka något om den, att ta risker utan att se konsekvenser mer om det kommer jag skriva ett separat inlägg.

 När jag och en klasskompis och vän var 17 år förlorade hon sin då 19 åriga bror just pga av blixten. Det var i augusti. Jag satt på jobbet och folk pratade om det då expressen låg på bordet. Jag minns till och med vart jag satt när jag slog upp tidningen och såg bilder ifrån mina hemtrakter. Det var precis innan skolan började men när jag läste visste jag innan bekräftat. Från den lilla byn som jag växte upp känner alla varandra mer eller mindre som är i samma ålder. Han var begåvad, smart, snygg, rolig, speciell, en bror, en vän, en, son en musker...listan kan göras oändlig men vädret är ombytligt och ser inte mellan fingrarna för någon. Vad beror det då på? Är det slumpen? Eller finns det någon däruppe som väljer sina änglar att ha vid sin sida? Han är oändligt saknad och många år efter begravningen när varit förbi hans grav är det som om det hände igår.  Det har legat nallebjörnar, kort, blommor som får denna plats att kännas levande. Många år har gått men glömmer gör man inte, lär man sig med tiden att acceptera att någon som för ung tas ifrån oss?