ninerwa

Det haglar! Jag var dyngsur på två sekunder när jag sprang ut ifrån arbetsförmedlingen, där jag hade tid för en ny handlingsplan. När jag kom ut till bilen berättade Jonas att bara ett par minuter tidigare hade blixten slagit ner bara 20 meter ifrån honom och Bellan. Han hade kännt hur det stack till i nacken någon sekund innan och sedan kom en stor explosion och han så ljusskenet i backspegeln. Jag hörde smällen inne på arbetsfömedlingen. de ropade att vi skulle ta skydd under borden. När jag kom till posten var alla telefoner utslagna. Vädret är lömskt, Nuu tittar solen fram som om inget hänt. Det för mina tankar tillbaka till gymnasiet. Att någons liv tas av blixten verkar så avlägset. Visst många känner nog en ilning längst ryggraden när de hör smällen och man har lärt sig att räkna sekunder innan smällen för att bedömma hur många kilometer bort den är, men inte lika många har sett att blixten kan ta människors liv. Döden är skrämmande och vi skjuter på att tänka något om den, att ta risker utan att se konsekvenser mer om det kommer jag skriva ett separat inlägg.

 När jag och en klasskompis och vän var 17 år förlorade hon sin då 19 åriga bror just pga av blixten. Det var i augusti. Jag satt på jobbet och folk pratade om det då expressen låg på bordet. Jag minns till och med vart jag satt när jag slog upp tidningen och såg bilder ifrån mina hemtrakter. Det var precis innan skolan började men när jag läste visste jag innan bekräftat. Från den lilla byn som jag växte upp känner alla varandra mer eller mindre som är i samma ålder. Han var begåvad, smart, snygg, rolig, speciell, en bror, en vän, en, son en musker...listan kan göras oändlig men vädret är ombytligt och ser inte mellan fingrarna för någon. Vad beror det då på? Är det slumpen? Eller finns det någon däruppe som väljer sina änglar att ha vid sin sida? Han är oändligt saknad och många år efter begravningen när varit förbi hans grav är det som om det hände igår.  Det har legat nallebjörnar, kort, blommor som får denna plats att kännas levande. Många år har gått men glömmer gör man inte, lär man sig med tiden att acceptera att någon som för ung tas ifrån oss?