ninerwa

En tjej jag träffade för över ett halvår sen och började snacka med på ica bara så där smsade och undrade om vi skulle träffas i Uppsala. Jag gillar inte en att vara spontan med människor jag inte känner egentligen, men jag tänkte att "Det är en fin dag, du kan ju inte gräva ner dig alltid, och vafasiken om du är inne i stan till efter 6 inte fan blir det att vi sitter mer än 2 timmar." Jag hade fel, var inte hemma förän 2 på natten, visserligen lite kan jag skylla på tåget;)

Satt på bussen till Uppsala och gjorde upp planer i mitt huvud. Jag tänkte att  "Jag ska inte prata om ngt som visar mig, hur jag fungerar eller ens det minsta dela med mig hur jag mår, däremot är alla andra samtalsämnen fair game." "Detta är ju en tjej jag träffat på ica, där månaderna gått och vi inte hörts av och hon heter t.o.m ICA C i min telefon"

Att åka in till Uppsala och vara spontan var det bästa beslutet på länge. C var en sådan människa att även om man bara skulle träffa henne en gång så gav ett enda möte så enormt mycket. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare träffat en person som efteråt lämnade en så total känsla av lugn i mig. En stark tjej! Vi satt nere vid ån och hade picknick, såg båtarna glida förbi, njöt av en skön sommarkväll och bara snackade.

Jag kan inte riktigt förklara men med många känner jag att jag inte räcker till, att jag efter att vi träffats frågar mig själv, varför sa jag så, undrar hur de tänker om mig nu. Jag analyserar allt och känner ofta att jag inte är bra nog. Att jag måste förklara mig, försöka anpassa mig. Detta är något i mig och jag är absolut inte av den uppfattningen att det är ANDRA som får mig att känna så, de vet säkerligen inte ens om att jag gärna glider in i rollen att ge råd och lyssna, stötta när jag själv håller på gå sönder. För en del tror jag dock att det är lättare att blunda. Det är sällan jag ställer ett krav och inte har dåligt samvete för det efteråt, trots att jag vet att jag mår dåligt om jag inte försöker sätta ner foten. Roller har vi alla i livet, i olika situationer och jag tror att många av mina blir min sköld för att dölja saknaden av självförtroende. Självförtroende, eller att veta att man är värd att stå upp för sig själv.

Jag trivs dock också i rollen att stötta, lyssna och hjälpa MEN jag måste lära mig att med vänner hitta en balans. Våga vara ärlig och be om hjälp.

.C och jag var på det klara att vi båda är ensamvargar i perioder, när man mår dåligt hanterra man det igenom att stänga många ute. I perioder orkar man inte höra av sig. Hon sa att hon inte gillar när folk ringer henne dagligen och vi skrattade för jag förstod precis. Jag är mer än sms människa. Jag vet att hon förstod och inte kommer ta illa vid sig och samma gäller mig om vi inte kommer höras av på ett bra tag nu, absolut inte för jag inte trivdes i hennes sällskap bara att vi båda har saker som pågår som kräver ork och ingen av oss har behov av att vara lågstadiebästisar. 

Det är första gången på mycket länge med en ny människa, där den enda känslan jag kände efter att jag åkte hem var lugn, inte misslyckande.

Jag har lagt ner tanken på vänner just nu nu, och jag har också lärt mig att för att kallas vän tar det tid, man känner inte en person förrän efter lång tid och kanske inte ens förrän situationen då vänskapen uppstod i förändras tex man flyttar, separarer, får barn eller mår dåligt. Jag kommer ta det som det kommer med nya människor, men igår var en bra dag tack vare C.