En barndomsvän
Hade en supermysig kväll i Uppsala med Lina och satt på en uteservering nära Carolina Red backen och njöt av italiensk mat. Vi snackade om allt möjligt i flera timmar och det kändes skönt att skratta åt saker ifrån skoltiden, snacka allvar om vart vi är nu i livet. Jag gillar Lina då hon sett det speciella som hon får mig att se att jag har och inte gett upp på mig som vän trots att vi inte pratar dagligen eller ens månadsvis. Trotts detta har vi aldrig problem att hitta saker att snacka om när vi väl ses. Vi sa precis det idag att vi inte stressar fram en ny sorts vänskapsrelation utan träffas lite i taget. Vi har kännt varndra så länge och känner inte att jag måste bevisa för henne att jag är stark eller svag, rolig eller tråkig. Hon har funnits i mitt liv tillräckligt länge för att jag ska kunna se att hon gjort det för den jag är och inte för någon jag ansträngt mig att vara.
